Artiklar om Au Pair

Nathalie i England

Upplagd 2011-11-21

Vad tycker du har varit den största erfarenhet som du har fått med dig efter att ha arbetat som au pair?

Nu har ju jag bara varit i england i ca 4 månader, men jag skulle redan kunna säga att den största efarenheten absolut är att kunna klara sig själv. Innan hade jag alltid min familj runt om mig, men nu står jag på egna ben, och det fungerar bra det också. Självklart är ansvarstagandet av barnen också en stor erfarenhet, men för mig är själva delen med att klara sig utan familjen hemma den största erfarenheten som jag tror kommer hjälpa mig i framtiden.

 

När du sökte som au pair, hade du tidigare erfarenhet av att arbeta med barn?

Jag har två småsystrar, 2 och 5 år hemma så min största erfarenhet utgjordes av dem. Sedan även lite andra små erfarenheter i form av barnpassning.

 

Om ja, är det någonting du hade mycket användning av?

Absolut. Jag är ju van att bo i ett hus med barn och alltid ha barn runt om mig. Jag är osäker på om jag hade klarat detta ifall det var annorlunda.

 

Tyckte du att det var svårt att bli accepterad av den/det barn som du skulle ta hand om?

I början var det så klart svårt, för oss alla att acceptera varandra skulle jag säga. Det hände ofta att barnen sa någonting elakt till mig och jag blev ledsen och började längta hem istället, men med tiden och envisheten om att försöka mitt yttersta så släppte det.

 

Hur känns det att bli en ny, extra, familjemedlem i en främmande familj? Är det svårt att känna sig som hemma?

Jag måste faktiskt säga att det är den svåraste biten med hela grejen. Jag tycker fortfarande efter 4 månader att det inte riktigt känns som hemma. Jag håller mig ofta på mitt rum, för det är det som är "hemma" för mig. Det är det enda stället i huset jag inte förknippar med jobb. Man känner inte samma frihet som hemma, att gå och rota i kylskåpet eller äta vad man vill ur frysen och så vidare. Jag tror att det alltid kommer att vara så faktiskt. Det är väldigt svårt och ibland blir man trött på det och längtar till att vara hemma i sin egen familj, men jag känner mig trots allt detta som en "del" i familjen här, så på så sätt är det bra.

 

Blev det många kulturchockar i det nya landet?

I så fall, vilka?

Absolut. Dom går inte att undvika.

Det första var matvanorna. Den Engelska lunchen (som består av vitt bröd i form av en sandwich med skinka/ost och en påse med chips) är ingenting för mig, en matglad svensk som är van att äta ordentligt med mat vid lunch. Jag har fortfarande inte vant mig och ser alltid till att laga större lunch till mig när jag är själv hemma. Sedan är ju människorna annorlunda både på gott och ont. De är artigare och trevligare än svenskar enligt mig, men det finns dagar då man vill att alla engelsmänn ska försvinna och att alla ska börja prata SVENSKA på något magiskt sätt. Sen är det ju småsaker som att dom äter så mycket sött, kakor, tårtor, muffins osv osv osv-HELA TIDEN och att dom inte är noga med att ta av sig skorna när de går innanför dörren, men som sagt. det är ju småsaker.

 

Blir man en accepterad del i samhället där man bor? Är det svårt att få lokala vänner?

Man blir absolut accepterad. Man får ibland till och med känna sig speciell när folk tycker att det man gör och själva faktumet att man är här och svensk är så intressant. Det är dock svårt att få lokala vänner. Man träffar enklast och mest andra au pairer genom internetsidor och så vidare och bygger upp vänskap till dom. Till och med jag som spelar i ett lokalt fotbollslag med fullt av tjejer har inte fått någon "lokal vän" mer än ytligt.

 

Vad är det roligaste med arbetet?

Man arbetar med att leka med söta barn.. det säger ju det mesta. Det är ett lugnt och stimulerande arbete.

 

Vad saknar man mest från Sverige?

Familjen och kompisarna helt klart, men jag skulle säga, det mesta, egentligen. Maten, språket, bilarna kör på höger sida av vägen, godis, uteliv. Man kan saknar dom mest konstiga sakerna bara man blir påminnd om det.

 

Var det värt det?

Svårt att säga nu mitt uppe i allt. Vissa dagar känner jag att jag borde strunta i allt för det inte är värt det när jag är ledsen och längtar hem så ofta, men generellt sätt skulle jag säga JA! för jag vet att i maj när jag kommer hem så kommer jag ha så mycket bra erfarenheter och vara så stolt över mig själv. ¨Det är bara att kämpa på. Livet är en berg- och dalbana vart du än befinner dig.

Visa fler artiklar

Visa äldre artiklar